Vart har jag så bråttom?
Jag stressar för att hinna få vila på semestern, säljer mig för att kunna köpa ännu en iPhone. Jag målar över känslan av tomhet med fullständiga Facebookstatusar och överför min fostran genom att trotsa mina föräldrars rötter.
Vågar jag fortsätta vara rädd för att stanna upp?
Eller är det dags att ge barnet en ny chans?
